När vi klev ut på isen blev min knattarna omhändertagna av landslagsspelarna. De åkte runt och passade puckar mellan sig och småbråkade lite medan jag satte upp hinderbanan.
Mats Näslund åker och pratar lite med mig så jag helt tappar fokus, Mattias Weinhandl hälsar på mig, Kenny Jönsson frågar mig saker, Marcus Ragnarsson står och tittar på mig tills jag, med en röst lika stark att det hade räckt med en svag vindpust för att bära iväg med orden innan de hunnit uppfattas av den andra personen, säger hej och plötsligt kommer på att mina skridskor är mycket intressanta att kolla på.
Kameramannen som filmar spektaklet är tillsynes magnetiskt dragen till mig eftersom han alltid har en stor lins upptryck mot ansiktet på mig, vart jag än åker – en lins!
Dags för träning och vi samlas i mittcirkeln. Då kliver Kenny Jönsson tillbaka in på isen och vill vara med. Han är en stor person den mannen, som bjuder på sig för att knattarna ska få det så roligt som möjligt.
Det finns ett litet aber, med allt detta. Något som jag inte är särskilt nöjd över och som jag vet inte kommer ligga mig i fatet när detta väl sänds sen: jag står och tittat helt förälskad på Kenny medan han pratar inför knattarna och, JA, självklart har jag linsen i ansiktet där jag står och ser ut som, vad jag anar, någon som blivit kär.
HAha underbart! Det låter ju som världens bästa dag nästan. Vart skulle du ranka den bland dina bästa dagar?
jädrans.. med den pondusen så har du snart petat Bengt-Åke;) haha
Viknade du åt mig som du lovade?
Vad ska jag prata om i filmen då?
Haha men det kan jag ju inte göra här på jobbet. Det blir en knarkfilm.
Haha, jaja. Den var faktiskt väldigt spontan. Bra jobbat att höra dialekt i min röst där. Trodde mest jag lät som en väldigt ynklig kråka.
De är lite genomskinliga.