Vi kliver in i spinningsalen och väljer ut den cykel som under den närmsta timmen ska vara vår partner. Instruktören presenterar sig samtidigt som vi höjer sadlar, drar fram styren och knäpper upp spännen på pedaler, ” Behöver ni hjälp med någonting så ropa bara på mig så löser vi det gemensamt”, säger hon, instruktören.
Hon kontrollerar även- innan passet startar- om alla har kört spinning förut eller om det är någon som behöver mer hjälp under passets gång. Det är en noggrann tös vi har att göra med, konstaterar jag.
Samtidigt som uppvärmningen tar fart beskriver hon, i förtydligande syfte, hur benen ska vara vinklade samt hur passet kommer vara utformat under den närmsta timmen. Hon förklarar oerhört pedagogiskt och hon känns så pålitlig att hade hon avkrävt mig min bankkod hade jag omdelbart givit henne den.
Under passets gång ler hon mot alla. Alla får hennes uppmärksamhet lika mycket, ingen mer och ingen mindre. Hon sjuder av positiv inställning och hennes små dansrörelser på cykeln tycks i mjölksyrans inträde i benen som rena healingsprocessen och kroppen känns direkt mycket piggare. Hon blir inte heller trött, den här tösen. Hon spinnar på i sådan frekvens att hon utan problem hade kunnat generera el till hela söderort, samtidigt som hon pratar med lugn och harmonisk röst.
Låtarna flyger förbi och tösen på podiet ler och sjunger om vartannat. Det är en sagolik känsla jag upplever – mjölksyra i hela kroppen utan att för den delen känna minsta negativa känsla i kroppen.
Passet avslutas och hon berömmer oss. Tack. Hon menar att vi tog oss ju längre passet gick och att vi från början inte alls gjorde särskilt bra i från oss men att vi på slutet verkligen tände till och visade vad vi gick för. Negation följt av uppmuntran – klassiskt sätt att nå allas hjärtan.
Det var när jag klev av cykeln för att stretcha som jag insåg vad äkta professionalism är. Instruktören var ett äkta proffs, ända ut i fingerspetsarna. Allting gjordes noggrant och det fanns ingenting i den salen vi befann oss i som hon inte kunde. Det jag såg när jag klev av cykeln var inte en instruktör som stretchade för att stretcha, det jag såg var en instruktör som stretchade pedagogiskt så att vi alla skulle se hur man skulle gå till väga för att sträcka ut än den ena muskeln, än den andra.
Lycklig, tillfredsställd och övertygad om att detta var första gången jag verkligen hade att göra med ett proffs gick jag ut ur rummet. Innan jag svängde runt den sista cykeln för att öppna dörren kom hon gåendes, min idol. ” Bra jobbat killar”, kluckade ut ur hennes mun, som påminde lite om himmlen, på smal småländska och jag smälte.
Att möta människor som verkligen kan det de håller på med är nog det vackraste som finns.
Jag menar det, verkligen.
I kväll: spinning!
du slutar ju aldrig att förvåna mig!
haha hur kan du tänka så mycket?
HAHA underbart! Så skönt när man hittar rätt liksom.
Tokigt att det inte gick att kommentera på det första..
jajaja! visst får man en liten extra kick av såna människor som verkligen gör det de gör på ett bra sätt, som tar sin syssla på allvar och gör det bästa av det. synd att inte alla är så