Börjar med det. Den goda nyheten, så att säga. Den dåliga är endast dålig för er – Vädret här idag var något av det mest häftiga jag har sett. Det var klarblå himmel – och jag menar så jävla klarblå att det kändes som om det vore tecknat- , strååålande sol, -4°, lössnö och få åkare. Vi gav oss ut på ett mini-äventyr och körde på baksidan av en back, en helt orörd och inte så fasligt brant öppning så stor att Åres skidområde hade kunnat placeras där – PLUS halva stockholm. Där togs några av de bilderna ni nu får se.
Maten äter vi på vårt rum, som jag nu kan berätta för er luktar så illa att vi kanske måste köpa loss det från fastigheten. Fy fan. Lunchen äter vi i backen de dagarna då vi känner att en kall öl, en fantastisk gulaschsoppa och lite lugn och ro inte skulle skada våra liv särskilt märkbärt. Idag blev det dock två hamburgetallrikar som vi TRE delade på. Är man fattig så är man.
Det är extremt mycket holländare här, även ryssar och irländare har jag stött på…eller, det är endast de folkslagen som finns här typ. Jag har inte sett eller hört en enda svensk förutom mina resekamrater. Idag hörde jag några norrmän. Jag skrattade gott då, de låter ju som seriefigurer.
Festandet här nere utövas på en rad olika pubar och avslutas sedan på en “nattklubb” som ligger endast en minut från vårt boende. Det är roligt, men det är väldigt mycket folk. Väldigt mycket.
Imorgon ska matte iväg för att utöva isklättring med några erfarna bergsgetter så att ikväll ska det tydligen bli lugnt…mjo, vi får väl se.
Det är söndag, tror jag. Känslan av att inte veta är obetalbar, men av trycket att döma som var på stan igår kväll så anlände det en hel del turister hit – hit reser man Lör-Lör, nämligen.
Just nu sitter jag utanför internet cafét och snor åt mig av deras nät, att betala 50kr för en timme kändes meningslöst. Hoppas ingen kommer på mig.
Varför jag inte är i backen? Jo, häromdagen vred jag till mitt knä lite så att idag blev det till att vila. Knappt styrfart när jag går och ett – av Petter gjort- inlindat knä gör själva skidåkningen till ett problem. Om jag nu skulle ha testat det. Jag valde att stanna hemma och vila upp det. Själva vridningen av knät är inte av farlig karaktär, men knäet är svullet. Vill ni se vad som hände kan ni kika på filmen vi gör, allting fångades där, men var lugna: Det var ingen offpist-åkning!
Jag vet inte om jag skrivit att jag hade en uppfattning om Mayrhofen som en liten by i Österrike, men den här “byn” är så stor att jag inte vet om jag hinner uppleva allt, snacka om att ha missbedömt sitt resmål.
Jahapp, nu bränner solen på lite för starkt för att jag ska kunna se skärmen, men ..jag återkommer!
Nu har vi äntligen fått tag i internet här nere i Mayrhofen, inte för att det har varit svårt kanske, men det finns inte i huset där vi bor. Bekvämligheten tar stryk.
Det fanns som tur var ett Internet Café alldeles runt knuten så här kommer jag få sitta några gånger känner jag. Mest för er skull.
Resan ner hit gick fint…typ.
Följ med….
…Första boardingen gick… halvbra, beroende på mig själv. Jag langade fram fel biljett till hon som rev dem och på så vis var jag en “John Doe” under den flygningen. Det innebar ju även att den biljett jag hade langat fram var förbrukad – min biljett till det andra planet som skulle ta oss från Wien till Innsbruck. Fantastiskt. Men det löste sig. Saker har en tendens att lösa sig, inte sant.
När vi väl hade landat i Innsbruck visade det sig (efter att vi väntat i en timme och till slut gått till informationen och frågat vad som pågick) att den taxi-bokning jag hade gjort inte hade “nått fram” och på så vis hade vi ingen transport till Mayrhofen. Personalen i informationen ringde taxibolaget och fixade en ny bil – som skulle komma efter EN TIMME! Nåja, på en flygplats finns det väl saker att göra. Eller inte. Allt var stängt. Varför inte, liksom.
När vi sedan -äntligen!- hade kommit fram till Mayrhofen (en stund var vi osäkra på om vi verkligen skulle nå ända fram då vår chaufför tydligen testkörde för ett formel1-race på vägen till Mayrhofen) kunde vi gott konstatera att boendet var “top notch”. Äntligen någonting som nådde upp till våra förväntningar.
Första skiddagen: Solsken, -9°, och kanonfina pister. Fest på det och dag två blev en riktig slödag. Sju stycken åk i pister lika “branta” som ett varuhus-rullband fick räcka för våra ölfyllda och möra kroppar. En av oss stannade hemma, tydligen var festandet aningen för hårt dagen innan. Vem det är säger jag inte, men det var ingen av de yngre resenärerna.
Imorgon väntar Hintertux, glaciären som alla pratar om. Vädret ska bli riktigt bra, säger de som kan. Jojo, vi får väl se.
Det känns värt att läcka nu: Jag har ingen dator och ej heller något internet. Det sistnämnda är ju aningens beroende av det första och när det skiter sig blir ju allting lidande. Hade jag haft det förstnämnda hade jag i alla fall kunnat nalla någon annans nät.
Det blir ju bättring strax, när jag kommer utanför sveriges gränser. Antar jag. Min kusin ska ta med sig dator. Blir det inte så kommer det stå relativt tomt här. Fast det bryr sig ingen om, antar jag, jag har inte direkt gjort mig förtjänt av läsare.
…jaha, här sitter man nu halv nio på en fredags morgon. Jag blev alldeles nyss frestad av Veronikas egengjorda hamburgare. Eller tanken på dem, i alla fall. Sen blev jag irriterad på att jag inte fick smaka.
Igår valde jag att plocka ut lite egentid med mig själv. Dock ofrivilligt.
Jag gick på Amy Macdonald’s konsert på Berns. Som jag älskar den tjejen. Hua.
Hon hade kvällen till ära lärt sig att säga “tusen tack” och det tyckte hon var roligt, hon sade det nämligen hela tiden. Och log. Brett. Hon sade att hon var väldigt nervös eftersom att igår var första gången hon spelade sin nya skiva live och att vi skulle vara stoöta som blev först i världen med att höra den. Vi slog de arga glasvegasborna, sade hon. Hon hade placerat gitarren så dumt att sladden skapade en inhängnad inom vilken hennes rörelseschema blev anignen förhindrat, det påoekade hon för oss och log. Brett.
hennes paljettklänning skapade även den kaos för henne när den valde att, som hon själv sade, “självfånga” varje gång armen rörde höften. Men hon bara log och trollade bort oss med sin blick.
Hennes nya skiva, som
kommer den åttonde mars är bra, hoppas balladen hon sjöng igår är med.
På måndag drar jag iväg till Mayrhofen, bloggningen fram till dess kommer vara så här sporadisk -jag har ingen dator!
Jag sitter just, i alla fall “just” för någon minut sedan, och skriver väldigt strikta och riktade brev till diverse personer runt om i världen och inser att om man bara vill så har man ett alldeles fantastiskt språk. Man vänder på ordföljden för att uppnå en högre välskrivningsstatus, man upphöjer ord till höger och vänster och man svänger sig med så svåra -alldeles för sällan använda!- ord som man själv hajar till av och tänker; oh fan, kunde jag det där.
Det påminner lite om serien Vänner, när Joey ska skriva ett rekommendationsbrev till adoptionsbyrån och använder “synonym-ordboken” i Word för att översätta VARJE ord till något finare och bättre. “They are warm, nice people with big hearts” blev efter hans tilltag “They are humid prepossessing homo sapiens with full sized aortic pumps”
Det är lite så jag känner mig. Jag lurar folket som mottar breven att tro att jag sitter här och är lite större än livet självt.
… en av mina äldsta vänner, ska inte hänga ut honom här, pratar alltid om att han vill ha förmågan att ha sex med vem han vill utan att de märker att det är han. Han vill kunna sätta på vem som helst och de ska bara stå där alldeles förvånade. Bara känna. Inte veta.
Resten av vårt gäng är lite..förbryllade över denna vilja, det är ju ingen direkt superkraft. Det är ju bara bisarrt, visst?
Minns att jag för längesedan tyckte att jag hade en förmåga att läsa av människor på håll och verkligen vara “spot on” vad gällde betraktningen och första intrycket. Jag kunde se vilken människa som var gömd bakom det yttre.
Jag kan det fortfarande. Dock väljer jag att göra det mer sällan när jag nu har kommit till insikt att även om jag har rätt kring personens “persona” behöver det inte vara en dålig person.
Den lilla detaljen kunde jag inte tänka förut. Att vara dömd av mig var detsamma som att vara dålig. Jag försökte gardera mig för kommande elakheter genom att på håll ta avstånd.
Önskar att jag inte gjort så, för idag skäms jag över att jag har tänkt så. Idag önskar jag att jag kunde tagit de -förmodligen icke kommande- elakheterna. Kanske hade det härdat och format på ett sätt som min feghet och försiktighet inte ens varit i närheten av.
Jag är inte missnöjd med mig själv, men jag önskar stundtals att jag hade någon superkraft. En sådan kraft som vissa personer verkar ha.
Hade jag haft en superkraft, om jag nu får spåna fritt, hade jag velat ha förmågan att alltid ha tur.
Sno inte den nu. Norpar ni turen ifrån mig tar ni allt jag har.
Jag vet inte om ni uppmärksammar sånt, men jag har tagit bort alla länkar till andra bloggar, här på min sida. Detta för att jag på något sätt känner att det inte riktigt är någon vits längre. Jag ger dem inga besökare och jag läser dem sporadiskt. De bloggar jag besöker frekvent går jag in på via andra genvägar.
Ingen tar förmodligen illa upp av denna aktion men jag vill ändå säga att det inte är något personligt.
Nu tar denna skitblogg nästa steg mot självförsörjning.
