Crussoe

The winner takes it all-scenen i Mamma Mia och tända ljus. Återhämtad från nattens akuta allergichock och nyäten. Livet är ljust ibland.

Känner stor glädje för mina vänner och min familj! över att jag har dem.

Nåja, snart ska jag blåsa ut ljusen, tända lamporna och kika på någon trädsågningstävling och äta opp snusen, men för stunden är det trevligt att se till sina mer “svaga” sidor.

Så gör väl alla ibland, inte sant.

Att bloggningen här har uteblivit är ett resultat av totalt självhat, tokförkylning och tidsbrist. Detta inlägg är ingen ursäkt i den bemärkelse att jag inte levererar inlägg just nu -det är ett klargörande att ni, överdimensionerat många nötter, kan sluta gå in här.

Önskar att man kunde samtala över
middagar med alla er som läser, ni verkar ju vara ena riktiga stollar. Precis som jag.

Snart bär det av till Mayrhofen och jag tänker naturligtvis ta med er!

Så länge!

(känns dumt, men jag måste klargöra att bilden inte är seriöst menad)

Då är det nytt år, då.

Det är ingen större känsla än så faktiskt, ett nytt år är lika spektakulärt som förväntningarna på det är absurt förstorade.

Ett nytt år.  Ha!

För att verkligen skapa ett avslut på det gångna gjorde jag det i moll . Det var intriger hit och kärleksproblem dit. Det var till och med så illa ett tag att jag trodde att jag levde som Truman, i filmen. Att allt var ett skämt. Ett spel.

Kärlekproblem. Det var det kanske inte, ändå. Problem var det, vi nöjer oss där.

Tvåtusennio var på många sätt avstamp för att uppfylla drömmar, men det var på lika många sätt ett år som förstörde redan flygande drömmar. Paradoxalt att leva i sin dröm som föder en ny men avslutar den pågående.

Välskriven och bitter. Två ord som gemeneman har valt att ta som adjektiv betraktande min blogg. För seriös och för välskriven har jag hört snart för många gånger för att jag ska förstå vad man gör inne på en blogg som inte är välskriven. Jobbigare sak än att läsa en illa skriven text, vad skulle det vara?

Såg för övrigt häromdagen hur någon hade lyckats med bedriften att särskriva Oxfilé. Anmärkningsvärt.

Att jag låter bitter och aningen sur har dels att göra med stämningen hos undertecknad, men även hos läsaren. En text utan smileys eller oförklarliga skrattattacker behöver inte vara bitter. Har dock förståelse för att tonen i texterna någonstans kan uppfattas som bitter, det är oftast det jag eftersträvar. Dock mer trotsig och gnällande än bitter. Så läser jag det.
Som om “Murphys lag” hade skrivit en blogg, så läser jag det.

Ekonomi. Fy fan. Min ekonomi tvåtusennio har varit under all kritik. Och trots att jag gång på gång förklarar för mina vänner att jag inte har några pengar så blir det lika förvånade och irriterade över min pengabrist varje gång jag nämner det. Jag satsar allt på att göra något med mitt liv – vad gör ni? Pajasar.  Jag sparar för att göra något roligt, om jag levde som ni gör skulle jag garanterat ha råd med allt ni vill. Ochhörsen.
Borde egentligen ha en förvaltare. En förmyndare, kanske det heter. Mina pengar rinner ifrån mig lika snabbt som man kan läsa “sunda dagar i mitt liv” skriven av Matte E.

Här, ni fem, fick ni en text som ÄR bitter. Dessutom: helt faktabaserad – Välkomna till mitt liv.

Nytt år – jaha, och?

Vaknar någon minut innan klockan ska ringa. Känner mig misslyckad som inte kunde sova de där tre minuterna extra. Kanske hade de gjort mig till en piggare människa. Fan.
Sätter mig opp i sängen och kikar på mobilen – ingen har försökt nå mig. Misslyckande. Kastar täcket åt sidan samtidigt som jag med ett “åååhej” ställer mig mig upp. Golvet är iskallt, det är kallare ute idag. På med tofflorna! Ut i köket för att ta fram kastrullen jag ska koka äggen i. Vart fan är den? Letar. Finner. Diskmaskinsjävel att sno saker. Fyller kastrullen med vatten. Nu är jag på gång, rätt riktning. Går mot spisen, men faller. Diskamskinsjävlaluckjävel att ligga öppen. Vatten överallt! Fan! Smärta. Blodet -inuti!- forsar – stress, panik och jävlar vad det bultar i benet. I med nytt vatten, stäng luckan. Ställer kastrullen på spisen och går iväg för att borsta gaddarna. Tandkrämen faller av tandborsthuvudet och lägger sig som en irriterande vattendelare precis vid utsläppet. På med nytt. In med den och gnugga – satte jag på spisen? Ut i köket – på med spisen. In i badrummet. Borsta klart. Tvättar ansiktet och slår huvudet i hyllan när jag reser mig upp. Varför inte. In i sovrummet för att klä på mig. Vart är ..fan, tvättmaskinsjävel att sno saker. Tänker om. Iklädd dagens utfitta går jag mot köket, lyfter av äggen och kyler dem med vatten. De har spruckit. Äggen. Lägger dem i en låda och stoppar ned i väskan. Tar på mig jacka och skor och går ut. Låser dörren. Väskan. Låser upp. In och hämta. Nu då?

Det går bra. Ut till bilen. Halt. Halkar.

I bilen.

På väg. Äntligen.

Nu sitter jag här på jobbet och är så överjävligt irriterad på att jag glömde lunchen att jag på något sätt känner att jag just idag hatar mig själv. Något så inåt helvete mycket.

Imorgon är det nyår.

Jahapp.

Här ser ni vad som ibland skrivs men som jag oftast inte publicerar.

Bilderna startar från det att jag kom hem till mina föräldrar, platsen där jag ALLTID firar jul.

Först började vi med julgrötslunch, men bilderna på gröten har på något vis försvunnit, kvar fanns bara en bild på min skinkmacka med senap. Som jag älskar min senap!

Sen gick jag och lade mig i soffan för att vila lite innan fikat som börjar strax innan Kalle Anka. Till det fikat har mamma alltid bakat en pepparkakstomte. Den bakas under pepparkaksbaket och läggs in i frysen, den tinas och gräddas strax innan Kalle Anka. På så sätt sprider det sig en gudomlig doft i huset och man vet att nu är det dags – Nu är det jul!

Samtidigt som pepparkaksdoften sprider sig i huset lyssnar jag mig halvt döv på det änglaspel jag satt ihop dagen innan. Ser ni så fint det är? Fast…den här bilden är ju förstörd. Det enda jag tänker på är prydnadskatten som står bakom änglaspelet och håller för sina öron/ögon. Men fint var det ändå.

Jag frös så jävligt att jag bad om värme. Tydligen flög vi tillbaka till medeltiden och pappa tände på en brasa – jag hade räknat med ett “klick” på klimatanläggningen. Kanske var pappas alternativ det mysigaste. Fast när jag sedan kikar efter var det ingen brasa, det var ytterligare ett änglaspel. Nu låter det högt, det vill jag lova.

Jag tog mig upp ur soffan för att hälsa våra nytillkomna gäster välkomna men de sölade så i hallen att jag började fotografera granjäveln istället. Svårt var det, tydligen. En Iphone har tydligen ingen blixt (ni som har en Iphone och har hittat ett bra sätt att fota i mörker får gärna hojta till).

När jag skulle fota tomtarna som stod på spiselkransen stod min syster där och fotade granen. Våra gästers sölande fick tydligen också min syster att fördriva tiden.

Sen försökte jag fota granen igen. Gick bättre. Men inte bra.

Nu hade alla lagt sina klappar under granen och Kalle Anka börjar strax. Jag satt och förundrades över hur Lisbeth Åkerman bara ser bättre och bättre ut med åren men även att hon gör sig bättre i Nyheterna än som julvärd.

Såg ni pip-fågeln ? Den i snövitscenen. Den som piper efter en dvärgens solo. Så grym! Jag filmade den, som jag alltid gör, och sitter nu och kikar på den. Vill lägga upp. Kan inte.

När Kalle Anka var slut gick pappa ner till datorn för att “kolla internet” (att köpa tidningen är förlegat). Sedan kom tomten! Så han såg ut. Jag blev lite darrig när han med aggressivt beteende hytte med käppen mot mig. Nåja, paket fick jag i alla fall.

God fortsättningen på er, mina medmänniskor!

Min tomte, ni vet, den som JAG alltid ska hänga i granen, har idag på kvällen hängts på plats. Den första delen av alla jultraditioner är nu avklarad. Med bravur, dessutom.

Nämn något som gjorde dig glad igår: Min syster som skrev att min katt var irriterad.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Knäppte på min dator här på jobbet och lyssnade av telefonsvararen.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Skrev ett mail.
Det sista du sa högt: “how much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck would chuck wood”
Det senaste någon sa till dig: “God Jul” sade någon random förälder igår. Inte någon av mina föräldrar, alltså.
Vad har du druckit idag: vatten och kaffe.
Vad var det senaste du åt: En bit äpple.
Vad var det senaste du köpte: Bensin. Ska det vara en sak så var det snus.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Brun/beige.
Vad är det för väder hos dig nu: Gråmulet men med vit underton skapad av den vita marken.
Godaste glassmaken: Vanilj. Bara pretto kids tycker att choklad är godast.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Svårbedömt. Jag tror att det kan gå för vissa, men inte alla. Så, JA, men inte alltid.
Sover du tungt: Jag andas tungt, i alla fall. 
Drömmer du mardrömmar: Om det är varmare än 20 grader där jag sover drömmer jag mardrömmar.
Trivs du med ditt jobb: Näpperligen.
Favoritklädsel: Skidkläder!
Favoritlåt just nu: “M79″ med Vampire Weekend
Vad ser du om du tittar till höger: Penhållare, kalender och en telefon.
Vad gör dig glad just nu: Att det imorgon är julafton och att jag om en månad (typ) åker på långsemester.
Vad ska du göra härnäst: Ska åka till Kempes och inhandla något roligt.
Höger eller vänsterhänt:  Högerhänt.
Humör just nu: Alldeles perfekt förutom på det min vän och hennes mor just i detta nu driver mig till vansinne.
Favoritgodis: Knattar! (inget pedofilaktigt eller kannibalistiskt, om någon nu var på den stigen).
Kläder just nu: Manchester jeans och en svart stor tunn långärmad tröja.
Sommarplaner: Jobba inomhus och invänta vintern igen!
Hur många kuddar sover du med: Fyra stycken ligger i sängen, en ser rörd ut när jag vaknar.
Spelar du något instrument: Spelar på allt. Jag trummar på allt. Inte bra, kanske, men gärna. Och gitarr.
Morgon eller nattmänniska: Morgon.
Vad är viktigast för dig: Trygghet, av alla slag.
Är du kittlig: Ja, om någon jag är kär i rör mig.
Snarkar du:… inte en aning….
Stjärntecken:Fisk
Äckligaste insekten: nu skiter jag i att orm inte är en insekt, men det är mitt svar!
Längtar du mest efter just nu: Mayrhofen! Att landa i Innsbruck, sitta på transfern och när man kliver av tåget känna alpluften och veta att INGENTING ska göras på bestämd tid.

Det får man väl ändå ge honom, postmannen, att han är ganska driftig. Att kunna göra så fel trots lysande lapp tyder på något utöver det vanliga.

Igår hade jag som traditionen bjuder, bjudit in Matte för att baka Lussebullar.
Sent, kanske, men ska det göras så SKA det tamejfan också göras.

Degen blev perfekt. Fast det var väldigt mycket deg.
När jag satt och höll på att förbereda innan Matte kom insåg
jag att vi kommer att få sitta där BRA länge. Ser ni bunken, hur mycket
som helst kvar i den.

Sen kom Matte. Han svor och var jävlig, kastade degen i bordet och
undrade om vi inte kunde baka hakkors istället. Jag gav honom “blicken”
(inte DEN blicken, den andra) och han lugnade ned sig. Här ser ni honom
precis efter att han drämt “degjäveln” i bordet.

Jag tröttnade lite på att bara baka de vanliga formerna så jag
började experimentera. Tog fram en banan och min chokladkalender
och några russin – Voila!, en underlig bulle. Den rullades sedan ihop. Smakade kanon!

Matte blev så till sig när jag började experimentera att han
också ville göra. SÅKLART! när fick man ha något för sig själv senast?
Han blev överlycklig. Se så han ler, den fan.

Våra bullar görs i stor storlek för att degen snabbare ska ta slut,
något som i slutändan är förödande. De sväller ju så helvetiskt att
ingen egentligen orkar trycka i sig en bulle och sedan ändå vill norpa på peppisarna.

Vi testade tre bullar var och drack varsitt glas mjölk till samtidigt som vi nöjt tittade mot varandra, nickade lite lätt och lät maten tysta mun.

Min frys är full av bullar, vill du komma på fika är det bara att dyka upp! Ring innan, dock, så att jag är hemma.

Alltså…

Stumma spädbarn, hur vet man när de är hungriga?